Jag har en bror som fyller nio år i november.

Han var fem år när han fick diagnosen Aspergers Syndrom. 

Han är speciell. Han har aldrig passat som liten. När han var två år älskade han knappar och liknade. Han kunde läsa innan han var tre år fyllda. Idag är han bättre på engelska än mig och skulle kunna få extrajobb som miniräknare. Men han kan fortfarande inte avgöra om någon skämtar eller seriös. 

Genom hela min barndom har det varit så, att så fort pappa försökte knasa sig och sjöng Pippi Långstrump-sången i fel melodi började han vråla. Han klarade inte av att det var fel. Alltså har vi aldrig kunnat skämta utan att ha tal för Joel en halvtimme om att vi inte är seriösa. Det är något som har skadat mig otroligt mycket. 

Jag hatar inte Joel, jag hatar Aspergers Syndrom. 

Ska nog bli lite aktiv här igen. Tänkte gå en promenad vid 19-tiden ikväll och fota lite. Måste även till mormor och hämta sladd och kamera. Nej vänta.. Jag måste nog dit först med tanke på att jag behöver kameran.. x)

Nä. Jag har inte firat alls, faktiskt. Men jag satte det hur som helst som rubrik.

Igår så hjälpte jag mamma att flytta in prylar i mormor och morfars nya lägenhet. Det är jättefint där, stort och fräscht, så jag antar att jag ska fota lite där någon gång. Jag fick vika morfars kläder och lägga i hans byrå samt diska, hjälpa till med matlagning och flytta saker från ett förråd till ett annat. 

Försökte sätta mig vid datorn sedan när jag kom hem, men den surade som en trotsig liten två-åring så jag ringde pappa och frågade om jag kunde gå ner dit istället. 

Pappa, Sofia och Joel skulle åka och bada vid Gullnäsgården, så jag följde med dem dit, badade och fikade. Sen hem, datanörderi och Allsång på Skansen.

Blev ett par snabba blogguppdateringar där - mitt i allt fick jag reda på att min bästis fått en autograf och ett svar på ett brev till J.K Rowling. Jag blev avundsjuk så jag seriöst började gråta och började febrilt skriva till henne i Facebookchatten.

Samtidigt hade Molly börjat sjunga på Why am i crying i livesändningen i en annan flik. Jag tittade lite och de filmade precis vid hennes ansikte, så att det såg ut som hon sjöng till mig. I'm not gonna need, not gonna need you if i fall.  Då började mitt inre skrika - Det är inte sant! Jag skulle sakna henne så mycket, jag behöver alltid henne!

Sen svarade hon. Förklarade allt. Förklarade verkligen allt. Var så himla förstående och fin. Blev inte ens arg. Hon förstod och skrev det flera gånger. 

Jag skrev ju lite av vad hon skrev i inlägget under, jag ska skriva ungefär vad jag sa. Tänk på att jag mådde jättedåligt.

Jag: Mitt inre kommer alltid skrika att JK gillar dig mycket mer, att du är mer värd, att du är mer viktig.

Olivia: Nej, det är jag absolut inte. För mig är du mycket mer viktigare än mig, för du är min bästis och jag älskar dig.

Jag: Alltid.

Olivia: Men jag kommer ändå alltid älska dig.

Jag: Det känns som att du kommer bli världskänd.

Olivia: Nejdå.

Jag: Jo. Och om du på något sätt skulle nämna mig blir jag bara Olivias bästis. Det skulle vara hemskt, om du var känd.

Olivia: Jag kommer aldrig bli känd, jag vill inte det. Jag vill bo tillsammans med dig i uppsala och bli journalist inte bli känd. 

Jag:  Byter lite snabbt men Molly måste ha magi i sig. Hon gillar HP, och när hon sjöng första raden i refrängen i Why am i crying, precis då började jag gråta pga JKsaken.

Då fick jag panik för det kändes som hon sjöng RAKT till mig, och det är inte sant, för jag skulle sakna dig så mycket att jag skulle ta självmord!!

Olivia:  Om du tog självmord skulle jag dö.

Seriöst. Jag skulle inte klara av det.

Jag: Jag skrev av mig till Josefin någon gång om att du alltid skulle klara dig utan mig. Du har Frida, Maria, Maya, Anton. Jag skulle ge upp helt utan dig.

Olivia: Nej, jag skulle sakna dig för mycket. Visst, jag har dem men de är helt annorlunda jämfört med dig.

OH GOSH WHAT I LOVE YOU MY BEST FRIEND.   

(Hahah ok jag kan inte lyfta Olivia så smileyn är väl missvisande men i alla fall)

Nåja. Idag har jag varit hos några vänner, badat och hoppat studsmatta. Samt varit på en secondhandbutik. Joel hittade en massa tidningar och grejer, jag hittade ett armband. Haha.

Imorgon ska jag sista svängen till mormor och morfars gamla hus och sedan fika på ett kafé. Mer vet jag inte. Jo, jag ska duscha. Och försöka skriva. Ska nog faktiskt försöka skriva lite i blocket ikväll. Wish me luck.

Nej, jag skrev inte igår. Jag åt lunch hos pappas flickvän och var sedan med Olivia. Hon kommer vid 16 idag, vi ska gå och se Snow White på bio och sedan ska jag sova hos mamma ikväll. Mer vet jag inte.

På tisdag åker Olivia till Stockholm, sedan ska hon till Spanien två veckor och är här igen i slutet på juli. 

25 dagar som jag inte har den blankaste aning om vad jag ska göra. 

En normal tjej i min ålder skulle ringa upp några kompisar och dra ut på stan, men sanningen är att den enda av mina 'kompisar' som skulle vara intresserad av att gå på stan också är min fiende. Och jag har absolut ingen som ringer mig, mer än Olivia ibland. Och jag får väl erkänna att det oftast är jag som ringer henne - hon behöver aldrig vara orolig, för är hon inte med mig har hon alltid någon annan. Jag vill också ha en annan.

Men jag har ingen annan än mina kompisar. Det finns två jag kanske skulle ha roligt med, men jag tror inte någon av de kan. Och då måste jag ringa, jag vågar inte.

Senast någon annan kompis än Olivia ringde mig utan att vi bestämt något? 2008.

Jag vill byta skola i höst, men det blir kanske krångligt, och jag vågar inte riskera att allt blir värrre.

Jag önskar att jag hade haft ett annat liv. Jag brukar jämt drömma mig bort till ett annat, bättre liv som kunde varit mitt. Jo, förstås, jag kunde haft cancer och hjärtfel och så vidare och kunde haft en hemsk familj - Men jag kan inte låta bli att drömma.

Efter riktiga kompisar som ringer mig för att de vill vara med mig. 

Olivia är den bästa människan i världen. Men jag avundas henne av hela mitt hjärta.

Rubrik kommer från The Driveway-Miley Cyrus

Idag drömde jag att Kpwebben blev precis som vanligt igen, bara för en natt. Det var underbart, och jag sparade allt jag glömt, bland annat alla mina noveller jag inte sparade. Jag njöt av att det var tillbaka, och det var så fantastiskt, men sedan vaknade jag. Och p,lötsligt insåg jag att det jag drömt aldrig kommer att bli verklighet, aldrig. Kpwebbens community är borta, försvunnen, för alltid. Jag hann inte spara all kärlek jag fick på mina fanfictions, inte screenshota alla klubbar jag hade som betydde allt, jag hann inte spara någonting ordentligt. Hade dock en räddning, en fantastisk tjej sparade novellen 'Ginny Weasley - Livet efter striden' och jag är henne evigt tacksam, för jag har den bara något dokument här och där. Men fortfarande.. så mycket, så mycket är borta. Det fick mig att börja gråta. Jag saknar Kpwebben av hela mitt hjärta. Jag blev medlem där 2008 och nu är det borta.

Bilder från Google.