Funderar på om jag borde börja lägga upp mina HarryPotter-fanfictions här. Hiss eller diss, ni blyga läsare som hittills inte vågat kommentera? :)

Nej, jag skrev inte igår. Jag åt lunch hos pappas flickvän och var sedan med Olivia. Hon kommer vid 16 idag, vi ska gå och se Snow White på bio och sedan ska jag sova hos mamma ikväll. Mer vet jag inte.

På tisdag åker Olivia till Stockholm, sedan ska hon till Spanien två veckor och är här igen i slutet på juli. 

25 dagar som jag inte har den blankaste aning om vad jag ska göra. 

En normal tjej i min ålder skulle ringa upp några kompisar och dra ut på stan, men sanningen är att den enda av mina 'kompisar' som skulle vara intresserad av att gå på stan också är min fiende. Och jag har absolut ingen som ringer mig, mer än Olivia ibland. Och jag får väl erkänna att det oftast är jag som ringer henne - hon behöver aldrig vara orolig, för är hon inte med mig har hon alltid någon annan. Jag vill också ha en annan.

Men jag har ingen annan än mina kompisar. Det finns två jag kanske skulle ha roligt med, men jag tror inte någon av de kan. Och då måste jag ringa, jag vågar inte.

Senast någon annan kompis än Olivia ringde mig utan att vi bestämt något? 2008.

Jag vill byta skola i höst, men det blir kanske krångligt, och jag vågar inte riskera att allt blir värrre.

Jag önskar att jag hade haft ett annat liv. Jag brukar jämt drömma mig bort till ett annat, bättre liv som kunde varit mitt. Jo, förstås, jag kunde haft cancer och hjärtfel och så vidare och kunde haft en hemsk familj - Men jag kan inte låta bli att drömma.

Efter riktiga kompisar som ringer mig för att de vill vara med mig. 

Olivia är den bästa människan i världen. Men jag avundas henne av hela mitt hjärta.

Jag antar att det här med earcuffs nog hunnit bli opopulärt, men jag köpte en idag i alla fall.

Samt en webbkamera med mikrofon. NU KAN JAG SKYPA   

Har älskat låten sen allra första gången jag hörde den. Lyssnade på den om och om igen på Melodifestivalens sajt där man kunde lyssna på studioversionerna av låterna, skrev ner hela texten, satt och sjung med, röstade och röstade, 16 gånger i finalen, och den låten har gett mig så mycket styrka så det finns bara inte.

Samtidigt som låten var med i Melodifestivalen förvandlades en av mina kompisar till att bli en hemskt taskig, kränkande och skrytig person. Ibland stod mina andra vänner på hennes sida, när de stod på min sa de aldrig något. Många raster efter finalen, då låten fanns ute att lyssna på, tog jag bara mobilen och headset och satte mig någonstans på skolgården och lyssnade. Blev starkare. Jag kommer ihåg en dag när mobilen var urladdad. Hela dagen ville jag bara gråta, och när jag kom hem satte jag direkt mobilen i laddaren, satte på låten och låg på sängen och grät och grät och slog i kudden och grät ännu mer för att låten är så sann.

Den tolfte maj 2011 fick jag för första gången träffa henne. Jag lyckades, tro det eller ej, att få fram hur mycket låten betytt för mig, och jag har aldrig ångrat det. Hon blev glad. Inte falskt glad, utan verkligen glad, det syntes på henne. Det var en fantastisk känsla.

Jag har fått ta väldigt mycket skit för att jag tycker om henne, men jag struntar i det, för varför ska jag låtsas? Jag tycker hon är den bästa artisten som finns, och kommer tycka det väldigt länge.

I'm not gonna beg, not gonna crawl, not gonna miss you, not at all. So what am i doing here on the floor, crying?

'

Rubrik kommer från The Driveway-Miley Cyrus

Idag drömde jag att Kpwebben blev precis som vanligt igen, bara för en natt. Det var underbart, och jag sparade allt jag glömt, bland annat alla mina noveller jag inte sparade. Jag njöt av att det var tillbaka, och det var så fantastiskt, men sedan vaknade jag. Och p,lötsligt insåg jag att det jag drömt aldrig kommer att bli verklighet, aldrig. Kpwebbens community är borta, försvunnen, för alltid. Jag hann inte spara all kärlek jag fick på mina fanfictions, inte screenshota alla klubbar jag hade som betydde allt, jag hann inte spara någonting ordentligt. Hade dock en räddning, en fantastisk tjej sparade novellen 'Ginny Weasley - Livet efter striden' och jag är henne evigt tacksam, för jag har den bara något dokument här och där. Men fortfarande.. så mycket, så mycket är borta. Det fick mig att börja gråta. Jag saknar Kpwebben av hela mitt hjärta. Jag blev medlem där 2008 och nu är det borta.

Bilder från Google.

Jag har saknat bloggplatsens smileys. De är ju söta.

Olivia, denna låt är din idag. För jag älskar dig så jävla mycket så det inte finns, min bästa bästa kompis.   

Vet du vad? Det är ett år sedan idag, men jag kommer ihåg det som igår.

Woho, alltid något. Men inga kommentarer än. Den första vinner en bit osymlig choklad, anyone??

Jag var en vända hos Ylwa för inte så länge sedan och lämnade över den sjätte HarryPotter-boken. Vi tittade lite i fotoalbum med hennes tvillingsyster, Elin, och jag förundrades lite över hur vackra de är. Hur kan jag se alla andra vackra, utom mig själv?

En av de personer i vårat gäng i skolan får mig att gråta mig till sömns på kvällarna ibland, men jag räknar inte henne som en vän. Jag kommer skriva om henne senare, för på den här bloggen kan jag skriva av mig ordentligt. Hon har hur som helst varit väldigt taskig mot mig, snäll ibland, men mest taskig. Just det där att hon är snäll ibland är det jobbigaste, för då kan jag inte tillåta mig själv att inte tycka om henne.. Nåja. Vi tar allt det här en annan gång.

Jag ska om inte alltför lång tid lägga upp bilder från Nyköping och Skara Sommarland som jag kom hem från igår, Men först ska jag åka och handla, så tjingeling!